If tomorrow never comes
Ibland önskar man att dagen bara kunde ta slut... Idag är en sån dag! Det började bra, yoghurt med nötkross och tomatmackor till frukost. Jättegott! Lite kallt var det att gå till jobbet eftersom det var minusgrader, men det var okej - jag överlevde (även om jag halkade omkring som Bambi på is). Men när jag kommer till min plats på jobbet har nån tagit mitt headset. Ingen stor grej egentligen, men jag blev skitsur, arg och ledsen. Fick till slut ta nån annans, som i sin tur blev assur på mig för att jag tagit hennes... I det läget hade jag gett hur mycket som helst för att få krypa ner under ett täcke och bli kramad och tröstad av "the man of my dreams". Tyvärr fick jag bita ihop och glatt fortsätta svara i telefon. Mitt dåliga humör satt sen i hela dagen som ett litet melankoliskt moln som inte ville försvinna.
Efter jobbet var det dags att gå till gymmet. Naturligtvis började det regna så fiort jag klev utanför dörren. Fast varför är jag förvånad, nåt annat är väl knappast att vänta här i Skottland? Nåväl, jag byter om till torra träningskläder och kör igång. 30 minuter på crosstrainer följt av ca 30 minuter styrka (och stretch). Helt okej tycker jag, mitt mål är ju ändå mest att hålla uppe lite kondition och styrka tills jag är tillbaka i Sverige och kan köra på riktigt igen :)
Åt en snabb och enkel middag: sallad med kidneybönor och fetaost.
Medan jag käkar min sallad loggar jag in på facebook, och blir genast på sämre humör - igen! Får se att en viss person ska gå på en finare fest i december. Jag blev ledsen att se det eftersom han inte har frågat mig om jag vill gå med. Vi ska ju börja ses igen, har vi sagt, när jag är tillbaka. Så varför anmäler han sig utan att fråga om jag vill gå? Jag blir så osäker på var vi står... osäker, rädd och väldigt sårbar. Jag vill att han ska älska mig, för jag älskar honom. Always have, always will.
Efter jobbet var det dags att gå till gymmet. Naturligtvis började det regna så fiort jag klev utanför dörren. Fast varför är jag förvånad, nåt annat är väl knappast att vänta här i Skottland? Nåväl, jag byter om till torra träningskläder och kör igång. 30 minuter på crosstrainer följt av ca 30 minuter styrka (och stretch). Helt okej tycker jag, mitt mål är ju ändå mest att hålla uppe lite kondition och styrka tills jag är tillbaka i Sverige och kan köra på riktigt igen :)
Åt en snabb och enkel middag: sallad med kidneybönor och fetaost.
Medan jag käkar min sallad loggar jag in på facebook, och blir genast på sämre humör - igen! Får se att en viss person ska gå på en finare fest i december. Jag blev ledsen att se det eftersom han inte har frågat mig om jag vill gå med. Vi ska ju börja ses igen, har vi sagt, när jag är tillbaka. Så varför anmäler han sig utan att fråga om jag vill gå? Jag blir så osäker på var vi står... osäker, rädd och väldigt sårbar. Jag vill att han ska älska mig, för jag älskar honom. Always have, always will.
Kommentarer
Trackback
